Kliver ut ur duschen med ansiktsmask i fejan, och inser att, fan jag måste berätta någonting. Jag måste lätta någonting som jag inte mått bra av under en väldigt lång tidsperiod nu, jag måste öppna upp mig och jag skiter i om halva världen läser – eller om det bara är ett mindre antal.

Det finns ingenting som plågat mig mer än tanken om att jag aldrig klarar av att ha ett normalt liv, det går bara åt pipan hela tiden och allt är jättejobbigt. Jag har levt i en stereotypisk värld jag trodde jag ville ha, jag trodde helt enkelt att jag var naiv nog att tro att jag ville vara som alla andra. Den här texten är egentligen helt meningslös, men det måste ut och jag orkar inte hålla det inne längre.

Hela mitt tonårs-liv har gått ut på att leta efter en grabb jag kan vara tillsammans med ett år, två år eller kanske till och med tre år. Jag menar, varför skulle jag inte vilja det? Det var ju helt underbart när man såg det på film, eller när bästa polaren blev tillsammans med någon hon verkligen tyckte om och de såg så perfekta ut tillsammans. Jag kan inte förneka att jag blir lite avundsjuk på henne ibland, vem skulle inte vilja ha ett sånt liv? Helt ärligt alltså.

Det jag inte insett, förrän fan.. Vad kan det vara, några veckor sen? Inte ens det tror jag. Det hände en incident, har inte lust att gå djupare in på vad men det blev ett jävla tjafs och jag var dum och naiv (som vanligt). För att dra det lite ytligt. I alla fall. Efter den händelsen, eller snarare under den, så insåg jag att jag inte orkar hålla på längre. Jag orkar inte leva för att nå upp till någon annans förväntningar, jag orkar inte längre göra saker som jag gör för någon annan.

Känner att texten börjar bli mer lam för varje stycke som går. Äh, vem har dött av lite text och känslor?

Jag tror jag vet vad jag vill, helt ärligt. Jag vill inte leva något perfekt liv. Perfekt är fan helt fel ord för det här, jag vill inte leva mitt liv med målet att leva upp till andras förväntningar. Det är inte svårt att inse att man är så jävla bra man kan bli, eller att ingen någonsin kommer att vara nöjd med en – men, att man trots det är perfekt på sitt vis. Det svåra är att ta emot skiten och stereotyp-snacket vi möts av varenda jävla dag. Jag vill leva mitt liv som jag alltid varit – glad, lycklig och med en hel del skratt, blod, svett och tårar. Åh vad jag älskar den lilla klichén jag drog på slutet..

Nu skiter jag i allt som hänt. Jag må ha sårat andra, jag må ha gjort en hel del dumma grejer. Men jag har aldrig ångrat en sekund av det som hänt, för allt har fört mig framåt mot det mål jag hade – att hitta mig själv och att veta vad jag vill.

Foo Fighters låt Walk är nog, för att uttrycka mig på ett finare sätt, bland de mest genialiska låtar jag någonsin hört. Texten är klockren och ni borde ge den en chans. Med det säger jag fan adjö.